Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

Dr Nathalia

Vanliga livet... efterSkapad av Maria Hägerlid mån, juli 04, 2016 16:42:18
Livet i Strandstugan löper på i sakta mak. Otroligt skönt har det varit. Nästan långtråkigt :-). Men det började lite dramatiskt. Efter en rolig vecka i Spanien (vi var där med fyra andra familjer, totalt 23 personer :-)) landade vi sent på lördagen här allihopa. Söndagen ägnades åt att ansa vår hårt eftersatta tomt. Förr hade vi ju mammas fantastiska hjälp, hon hade Strandstugan som sin "kollonilott" och ägnade hur många timmar som helst åt vår fina trädgård. Nu är den inte så fin längre...

Vi röjde med trimsåg och trimmer, gräsklippare och häcksax... Och så rätt vad det var så hörde vi ett illvrål! Malva hade blivit huggormsbiten!!! Vår värsta rädsla här, vi vet att det finns huggisar och barnen är verkligen försiktiga. MEN Malva hade gått ner till lilla stranden, som nyligen var krattad. Kändes osannolikt att det skulle finnas orm där. MEN det gjorde det. Bettet blödde en del och hon skrek och var rädd. Jag tvekade en sekund, sedan ringde jag 112. De skickade en ambulans direkt.

Förutom att Malva var väldigt rädd så mådde hon helt ok. Men straxt innan ambulansen anlände tyckte hon att hon hade svårt att andas. Herregud vad rädda vi blev! Vi bor ju en timme från sjukhuset och måste igenom midsommarköerna i Söderköping. I ambulansen visade det sig dock att hon syresatte sig fint. I Söderköping gjorde blåljusen verkan och vi drog igenom där det snabbaste jag någonsin gjort... över refugen och körde mot färdriktningen i HÖG hastighet. Tjoho! Blev tårögd när jag såg vilken respekt alla visade.

På sjukhuset verkade allt lugnt, men vi fick såklart komma in direkt och träffa läkare mm. Men efter ca en timme försämrades Malva snabbt. Hon fick puls på 140 - 145 och mycket lågt blodtryck. IVA-läkaren ringdes ner och det tog ett snabbt beslut att hon skulle läggas in där. Jag dippade såklart tillbaka till en eftermiddag för fyra år sedan...

ALLA läkare som vi träffade kom väl ihåg W och oss. Otroligt. Men, som de sa, det är inte så ofta de har så ovanliga diagnoser på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Det kändes som att vi fick lite extra snäll behandling pga det.

Väl på IVA blev vi även där så fint bemötta. En fantastisk läkare, Anna, hade jouren den natten. Efter samtal med giftcentral etc så togs beslutet att Malva skulle få serum. Foten fortsatte att svullna kraftigt och hon var påverkad invärtes (hög puls, lågt blodtryck och man såg även påverkan i blodet, exakt hur minns jag inte). Efter serumet så blev det sakta bättre och bättre och vid 12-tiden på natten var hon alldeles stabil.

Vi stannade på IVA till eftermiddagen dagen efter. Jag ville verkligen åka hem. Allt kändes så bra och jag avskyr verkligen sjukhus. Just IVA-miljön är ju inte någon bra miljö för barn heller, även om Malva verkade hyfsat oberörd av alla otäcka ljud omkring oss. Där ligger verkligen människor som kämpar för sina liv. Annars ligger de ju någon annanstans...

När vi kom tillbaka till avdelningen så väntade vi på läkaren. Och gissa vem som kom!!! Jo, Dr Nathalia - hon som ställde W's Addisondiagnos. M a o hon som räddade hans liv!!! Efter en liten stund vågade jag fråga "arbetade du här för fyra år sedan? Jag är W's mamma, han med Addison". Hon blev såå glad!! Hon berättade att hon hade mitt tackbrev kvar, och hon hade blivit så glad för det. Hon frågade hur W mådde och jag lovade att hälsa. Det var ett väldigt fint möte. Är såå glad att jag fick tillfälle att tacka personligen.

Hon ville ha Malva kvar en natt till, men jag lyckades "övertala" henne att få åka hem. Då jag är ganska sjukhusvan morsa och jag lovade att inte ta några chanser utan att ringa alt åka direkt om något kändes tokigt. Underbart när min syster och storebror kom och hämtade oss igen. Micke och de andra barnen hade varit tvungna att åka hem till stan för att jobba/träna.

Dr Nathalia blev lovordad även av sköterskan som jag pratade med. Så himla noggrann, och så duktig. Malvas ben var svullet ända upp till knäet, men det var ingen (inkl mig själv :-) som hade uppmärksammat det. Men det såg såklart hon direkt.

Det tog en hel vecka för svullnaden att gå ner, först igår kunde hon gå obehindrat igen. Tills dess har jag burit runt henne, bra för styrketräningen :-). Dr Nathalia ringde för övrigt för ett par dagar sedan och kollade att allt var bra. Nästa vecka ska vi också in och ta prover för att se att serumet inte gett biverkningar.

Ännu en gång lycklig över att bo i Sverige och få ta del av denna fantastiska sjukvård. Och mötet med Dr Nathalia som räddade W's liv, det kommer jag alltid ha med mig.