Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

Ännu ett läkarbesök

Vanliga livet... efterSkapad av Maria Hägerlid ons, februari 17, 2016 14:34:16
Mailade just Willes klassföreståndare att han ska till läkaren igen... Trots att det är "normalläge" så blir det väldigt många besök. Jag insåg att det är lite såhär hans liv kommer att se ut... det är klart att de glesas, men det blir ändå många gånger... Men så, när jag befann mig i offerläge och tyckte synd om honom och om oss, så påmindes jag om hur lycklig jag/vi är att han är så "normal"... att han får må så himla bra och att vi får leva så "normalt". Det var vår enda önskan när W var sjuk, att få återgå till vardagen och bara ha normala, väldigt banala problem. Jo, för ALLA andra problem är banala. Jag menar verkligen det. Gäller bara att påminna sig om det ibland.
När jag skriver det så känner jag hur jag tänker att "nä, andra problem kan vara långt ifrån banala... och om någon skiljer sig, eller blir av med jobbet el likn, det är verkligen inte banalt..." nej, såklart de inte är. Men liv eller död, är ändå det allra allra viktigaste. Allt annat kan reda ut sig - allt annat kan lösa sig, men att förlora någon och att tvingas möta döden... Det går inte att lösa. Så tänker jag, och tvingar mig att påminnas om och om igen.

Jag bad läraren att påminna de andra lärarna att de många frånvarotillfällena som varit nu beror på högst ofrivilliga (från W's sida) läkarbesök. Min tanke var att jag inte ville att det skulle ligga honom i fatet vid betygssättning etc. men så inser jag att vad fasen spelar det för roll - egentligen.... ja såhär kan man hålla på och diskutera med sig själv. Filosofiskt blir det nästan. Vad är viktigt, varför är det inte viktigt... Men man kan ju inte avskärma sig från verkligheten heller...

Imorse insåg vi att W nästan har slutat ta sin astmamedicin. Den måste han ta två gånger om dagen och förstärka med en annan luftvägsvidgande vid träning och match. Det är så himla svårt att komma ihåg allt, så himla svårt att hela tiden vara "på tå" och inte glömma. Varje kväll rabblar jag för mig själv viktiga saker för varje barn, för att inte glömma något. Men det händer ju ändå såklart. Ibland funderar jag på vad jag ska fundera på när barnen växer upp och jag inte behöver tänka åt dem längre :-). Det ser jag fram emot :-)!

Imorgon ska vi argumentera för att få behålla den nya medicinen. Jag hoppas och tror att det inte ska vara så svårt, utan att läkemedelsverket (eller vilken instans det nu var) godkänner det. Dr Anna hade fått igenom det för en annan tonåring, som i o f hade ADHD och därmed ännu svårare att komma ihåg medicinering, men jag hoppas såklart att även W kan få räknas till en slarvig tonåring. Han njuter ff av att bara behöva ta två gånger om dagen. Och vi skrattade häromdagen åt alla gånger vi har fått väcka honom sent på kvällen, då vi kommit på att vi glömt kvällsdosen. Vore underbart om det var ett minne blott..