Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

Årsdag

NU är det över!Skapad av Maria Hägerlid ons, september 02, 2015 09:03:10

Igår var det FYRA år sedan vi fick W's diagnosbesked. Fyra år sedan vi satt i Karins hemska rum på Huddinge sjukhus och världen rasade. Häromdagen kom jag ut på morgonen, det var kyligt, hög luft och blå himmel. Jag brast i gråt. Tokgråt, och efter en stund förstod jag vad som ankrade på. Det var precis sådant väder då, i början av september för fyra år sedan. Kroppen minns. Jag minns.

När jag läste en avhandling som en forskare på Stockholms Universitet har gjort avseende föräldrar till barn som har genomgått en stamcellstransplantation, förstod jag att det är fler än jag som aldrig glömmer. Det var många där som det hade passerat 12 - 15 år, men som ändå mindes allt i detalj. Och då menar jag i detalj. Precis som jag. Jag minns kanske inte exakt vad som hände och i vilken ordning, men känslorna - de glömmer jag aldrig. Jag tänker inte på det varje dag längre, men ofta ofta. Det är fortfarande ett stort sår i mig.

Försöker verkligen att inte vara ett offer, att glädjas över att allt ändå har gått så bra. Igår sa en fröken att tänk att lillebror är så fin, trots allt ni varit med om. Då grät jag... Allt har ju gått så fantastiskt bra och vi är alla välbehållna och mår så bra. Och dessa känslor har ju helt klart överhand, men ändå... som en skugga finns de här vidriga minnena och känslorna som vi upplevde då. Helt utlämnad till ödet (nåja även till läkare och medicinvetenskapen). Den där känslan av att inte kunna påverka utgången, att vara HELT maktlös inför livet. När det handlar om det allra viktigaste i livet. Vi har upplevt dramatik på riktigt. Mer dramatiskt blir det inte, som någon en gång skrev på min blogg.

Idag firar vi även att Micke och jag har delat HALVA livet. Kärlek!