Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

Många svårigheter

Sex mån efter SCTSkapad av Mamma mån, maj 28, 2012 10:16:52

Ja, vi möter en del svårigheter nu. Nästan varje dag är det något… Nu på en annan nivå än förut... W har det jobbigt. Han vill vara som andra men känner att det inte riktigt är så. Det här med mössan är ett stort dilemma. På ett kalas i lördags var det någon pojke som slet av hans mössa, det är det värsta som kan hända honom. Vi fick åka dit i blixtutryckning och ta med honom hem. Barnen som gör det menar såklart inget illa, de är nyfikna och undrar varför han har mössa. Många frågar och då väljer W att inte berätta. Det är så synd!! Men han vill bara vara som andra, han vill förtränga sin sjukdom och det han har gått igenom. Nu skrev jag ett mail till föräldrarna i fotbollslaget, för där är flera barn som frågar och W vill inte berätta. Jag hoppas att det var rätt beslut att skicka mailet. Jag tror att det är att det här med mössan blir så uppmärksammat nu, det är ju inte helt normalt att ha mössa på sig när det är 25 gr varmt när man är och badar.. det blir fler som undrar, vilket gör det svårare för W.

På torsdag ska W och jag till min snälla frisör Jenny och se om hon kan fixa till det, men jag tror tyvärr inte att han kommer att ta av sig mössan ändå. Den har blivit som ett ”skydd” för honom… det här har blivit en såå stor grej, i början var det inte så känsligt, men då hade han i och för sig annat att tänka på.. usch, det är så svårt. Vi, Micke och jag, är också så trötta så jag känner att vi inte kan tänka klart, vi vet inte hur vi ska hantera de olika situationerna som uppstår. Vet inte vad som är bäst.

Vill bara ha sommarlov, 18 dagar kvar. Men det är mycket som ska klaras av innan dess.

Igår såg Micke en trailer för programmet ”kvällen är din”. Då skulle en pojke med cancer uppmärksammas. Det slog oss då att W har genomgått samma behandling, har lika otäck diagnos.. det är fortfarande så overkligt, att vi har drabbats av det här.

Just nu upplever vi att det är så otroligt tungt igen. Vi har så svårt att acceptera och förstå det. Det borde ju vara toppen nu. Allt börjar ju äntligen ordna till sig. Nu kom jag på det där med skolavslutningen, jag tror inte det går. Ska fråga på sjukhuset imorgon. Det är ju så många människor, och efteråt… alla syskon och allt. Hör att det går feber lite här och var nu. Orkar inte bli inlagda på sjukhus. Undrar om W skulle klara det, men det är klart han skulle. Han klarar allt, men det börjar fresta på nu. 18 dagar kvar…