Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

Stolt

Fyra mån efter SCTSkapad av Mamma sön, mars 25, 2012 16:51:57

Nu kan jag snart skriva fem månader sedan transplantationen... så skönt. Jag har precis haft tre dagars paus från allt, har jobbat på en utförsäljning och det var så himla himla roligt!!! Hårt arbete i 12 timmar om dagen, ingen tid för tankar eller ångest, bara att jobba hårt. Medicin för mig som Micke sa. Det var som en dröm att få komma iväg hemifrån för en stund och bara lämna allt. Jag är ju med W nästan dygnet runt och så har det varit i mer än ett halvår nu, så det var skönt för oss båda.

W har haft en lite jobbig tid nu, det är så trögt med medicinerna, jobbigt att inte få vara med sina kompisar och få vara en del av "gänget" i skolan. Han går ner till utefritids nästan varje dag, i hopp om att klassisarna ska vara där... men i trean börjar de gå hem till varandra mer och mer efter skolan så det är sällan någon av dem där.. men det finns andra och han är så himla himla stark, så även om han blir besviken varje gång, så sväljer han den och biter ihop, och har sedan jätteroligt med de andra kompisarna. Men som mamma är detta så sjukt jobbigt... att se hans besvikelse varje gång.

Ja vi har haft en jobbig tid allihopa, jag har gråtit och gråtit och gråtit de senaste veckorna. Helt bottenlös sorg... det är ju allt med mamma och jag tänker så mycket på hur nära vi var att förlora vår fina W. Jag har nästan alltid kunnat bita ihop inför barnen, men den senaste tiden så har jag inte kunnat det, tårarna rinner oavbrutet. Men barnen bekymrar sig inte särskilt mycket verkar det som, de förstår att jag saknar mormor så mycket. Kanske är det för att vi snart ska åka ner till landet, det kommer att bli så uppenbart då, allting. Och att senast vi var där var ju när vi i panik fick åka till Norrköping med en nästan medvetslös W och allt drog igång. Usch, jag har nästan ångest för att åka dit, vet inte var minnena ska ta mig någonstans.

Ja, problemen har nu en helt annan dimension. Nu är ju allt som vanligt, men ändå inte. Det blir så konstigt. Som jag har skrivit tidigare, när vi låg på CAST var det nästan "lättare" (så menar jag naturligtvis inte), men då fanns bara det, nu är det det vanliga livet som vi så gärna vill tillhöra, men inte gör. Och för W blir det jättejättesvårt, att vara så sjuk som han är men känna sig så frisk... konstigt. Och den här utanförkänslan är hemsk, det tror jag att alla tycker. Alla som är föräldrar vet ju oxå hur viktigt det är att man känner att ens barn får vara med, att de har vänner och känner sig omtyckta och allra helst populära.

Det här är förmodligen bara en fas i vårt sorgearbete och om jag ska vara ärlig så tror jag att jag som vuxen bryr mig mer om det här med W´s utanförskap, barn är ju enklare och särskilt W är så duktig på att anpassa sig till nya förutsättningar. Jag är så enormt imponerad av min tioåriga son, som är så stark, så anpassningsbar och en sådan kämpe. Jag tror inte alla hade fixat det på ett så bra sätt som han har. Helt otroligt. Jag är såå stolt över honom!!!