Mamma till ett sjukt barn

Mamma till ett sjukt barn

Plötsligt förändras tillvaron

PANG! så förändras livet, ett av våra fyra fina, friska och välmående barn får tre livslånga sjukdomar inom loppet av en månad. Hur hanterar vi detta? Hur ska vi orka? Hur ska HAN orka? Hur ska alla syskon påverkas? Hur ska allt lösas praktiskt? Frågorna är så många, så många... och svaren kommer nog växa fram här på bloggen, allteftersom... hoppas och tror jag...

En bra dag...

Tre mån efter SCTSkapad av Mamma lör, februari 25, 2012 23:50:52
När vi fick de senaste provsvaren, som var usla, tror jag vi båda kände att vi "orkar inte mera", för på något sätt så har vi levt som om det inte finns de två senaste dagarna... och det har känts så skönt, som en slags vila. Jag var ledsen någon dag, sov väldigt dåligt några nätter, det var kanske det som gjorde att jag i fredags kände jag att det går bara inte mer, står inte ut med att tänka på det just nu. Så då sov jag gott en natt och idag har jag varit full av energi, mer än jag haft på många många månader. Rensat och städat, fixat och donat. Det har varit en sådan underbar dag, barnen har haft några kompisar inne och det har varit fullt av liv och stoj. Sedan mys i soffan med "de stora", vi var alla överens om att dessa soffkvällar är bäst!

Men efter den här underbara dagen kom det ifatt mig igen. Kommer vi få ha det såhär bra? Är det meningen att allt ska få bli bra igen? Är vi på väg nu? Åh, jag vill, jag vill, jag vill. Jag tycker vi förtjänar det. W förtjänar att få må bra nu, att få tillbaka sina krafter, han har klarat av sitt skit nu. På tal om att få tillbaka... nu har hans hår äntligen tagit fart och växa!! Jag tycker att man nästan kan se att det växer, det ser ut som om det har växt varje gång jag tittar på honom :-).

Det blev inget Kolmården... W's kusin var ff sjuk och W ville så gärna att han skulle vara med, trots att det blev en besvikelse till att det inte blev av nu. Vi ska göra ett nytt försök nästa helg. Jag ringde faktiskt delfinariet på Kolmårdens Djurpark inför hans besök. De har ju shower men W får ju inte se den då det är för mycket folk, därför ringde jag och frågade om inte W kunde få gå in och ge en fisk el likn till en delfin :-). De var så himla gulliga och tillmötesgående. Men så kom djurskötarna på att Delfiner har så mycket lustiga bakterier som vi som människor är ovana vid, så det vågar vi såklart inte. Men vi var välkomna i sommar istället. Det var väldigt rart av dem, de samarbetar mycket med Min stora Dag, by the way..

Nu väntar vi med spänning på Chemirismen som ska bekräfta de goda resultaten förra gången. OM de gör det så kan vi nog andas ut när det gäller just det, och det är det allra allra viktigaste. Vi ringde sent i fredags för säkerhets skull, men de hade inte kommit ännu, och det var därför de inte hade ringt oss. De är väldigt noggranna och ringer alltid så snart de får några resultat av intresse, det litar vi egentligen på för det har de varit väldigt noga med.

Min stora rädsla nu är influensan... Rekordmånga läste vi i tidningen imorse... typiskt att det skulle vara det just i år. Det är så lätt att bli för "slapp" när det gäller besök etc. Vi längtar ju så och för barnens skull... men som en läkare sa, ni kommer ångra det besöket som smittade.. Så vi måste nog bli mer restriktiva. På tisdag kommer min underbara Kusin Knas med sina två barn, torsdag och fredag ska två av W's kompisar vara här och på lördag är det Kolmården. Sen är det Järvsö, håll i hatten vad kul det ska bli.

Ja det här att låtsas som att det inte finns var en jätteskön taktik, jag ska nog försöka ta till den lite oftare, men det är tyvärr inte så lätt... särskilt såhär på kvällarna kommer verkligheten ifatt mig...

Idag raderade jag mammas nummer i min mobiltelefon. Det var jättejättesvårt och overkligt. Att inte mamma finns längre är helt ofattbart. Som Ninna säger -nu är vi föräldrarlösa! Man kanske borde klara det bättre, är ju iallafall stor nu, men man vill alltid vara sin mamma och pappas lilla flicka, det blir man aldrig för stor för.